Jag börjar en ny kurs idag, ska studera naturkunskap 2. Jag har varit osäker på vad jag ska plugga vidare men har sedan jag fått barn funderat på barnsjuksköterska. Förra året gjorde jag något som jag aldrig trodde jag skulle klara av, nämligen att plugga matematik 2 (hette b på min tid) eller att studera när jag har barn. Matematik har varit min akilles häl, min svaghet och något som jag sett som OMÖJLIGT!! Men jag gjorde det, jag klarade det!
Mot oddsen, i snitt 5 amningsuppvak på nätterna, plugga tidiga morgonar före familjen vaknar, ut och leka med barnen (2 av 3 hemma) på förmiddagen, lunch och sedan dags för lillis att sova middag, plugga igen, och sen är det dags att hämta storebror/aktiviteter/middag/läxor och sedan läggning. Denna period har gett mig så otroligt mycket (boost/självförtroende/plus till jaget) men jag har också slutit mig mer i mitt skal. Det har inte funnits utrymme för något annat, har inte orkat.
De som gör att man orkar (trots att man inte tror att man har några krafter kvar) är familjen. Min egna lilla familj, vad skulle jag göra utan dom? Blir tokig ibland men sen kommer de dagar (som de senaste dagarna i januari) som ger massor av energi. De sprider glädje, hopp, smittar av skratt, hittar på bus, visar vad de kan och har lärt sig, kommer med kramar och pussar och det är så så mycket mer.
// Janice
